Det går så jäävla fort
Ja som man kunde tro så var det inte direkt lugn och ro som väntade en när man kommer tillbaka efter APU:n, nu börjas det direkt med prov, nationella och minde nationella, det är projektarbete som man inte gjort så långt som man borde på, och andra stora och små arbeten som ska klaras av. Och jag är ju ganska bra på att klaga och bara tycka såå synd om mig själv. Men när man tänker efter så är det rätt läskigt. Om fyra veckor går vi på påsklov och är ledig typ tio dagar. Sen är det INTE många veckor kvar till studenten! Skönt, ja! Men ändå, det tar slut! Vad fan ska man göra sen?
I tre år har vi bott tillsammans, gått i skolan tillsammans, haft roligt, haft det jobbigt, bråkat, varit bästaste bundisar, festat, rest både utomlands och inom Sverige, vi har alla upplevt någon slags inre kris där man inte vet om man ska kalla Wången hemma, eller riktiga hemma, hemma.. Hur var det nu igen.. Hur många gånger har vi inte sagt hejdå på tågstationen eller flygplatsen och varit överlyckliga över att vara hemma i sin egen stad, och hur många gånger har vi inte sen träffat varandra på tåget eller flyget igen, klagat över de tunga väskorna, och med en menande blick frågat "peppad på att åka tillbaka?" Och hur omotiverad man än känt sig på att lämna den älskade hemstaden, så har man fan gjort det ändå. Tappert har man släpat sina väskor land och rike runt (bokstavligen), packat upp, packat ner, packat upp, packat ner..
Jag är ju lite stolt över mig själv att jag har klarat tre år måste jag säga. Att som liten vilsen sextonåring flytta 70 mil hemifrån måste ju ses som en bedrift.
Så därför känns det ju lite läskigt att lämna det här. Ska man nu faktiskt få lägga in alla kläder i garderoben och känna att dom kommer stanna där? Att man faktiskt vågar ställa undan resväskorna i ett förråd och inte behöva planera när de ska tas fram igen? Inte önska favoriträtterna till middag hemma för nu har man all tid i världen att faktiskt äta dom. Är det nu jag ska få ringa en kompis vilken veckodag som helst, när som helst under året, för att träffas lite spontant??
I så fall är jag redo att ta studenten!
Det är bara bara bara tre månader kvar!!!
I tre år har vi bott tillsammans, gått i skolan tillsammans, haft roligt, haft det jobbigt, bråkat, varit bästaste bundisar, festat, rest både utomlands och inom Sverige, vi har alla upplevt någon slags inre kris där man inte vet om man ska kalla Wången hemma, eller riktiga hemma, hemma.. Hur var det nu igen.. Hur många gånger har vi inte sagt hejdå på tågstationen eller flygplatsen och varit överlyckliga över att vara hemma i sin egen stad, och hur många gånger har vi inte sen träffat varandra på tåget eller flyget igen, klagat över de tunga väskorna, och med en menande blick frågat "peppad på att åka tillbaka?" Och hur omotiverad man än känt sig på att lämna den älskade hemstaden, så har man fan gjort det ändå. Tappert har man släpat sina väskor land och rike runt (bokstavligen), packat upp, packat ner, packat upp, packat ner..
Jag är ju lite stolt över mig själv att jag har klarat tre år måste jag säga. Att som liten vilsen sextonåring flytta 70 mil hemifrån måste ju ses som en bedrift.
Så därför känns det ju lite läskigt att lämna det här. Ska man nu faktiskt få lägga in alla kläder i garderoben och känna att dom kommer stanna där? Att man faktiskt vågar ställa undan resväskorna i ett förråd och inte behöva planera när de ska tas fram igen? Inte önska favoriträtterna till middag hemma för nu har man all tid i världen att faktiskt äta dom. Är det nu jag ska få ringa en kompis vilken veckodag som helst, när som helst under året, för att träffas lite spontant??
I så fall är jag redo att ta studenten!
Det är bara bara bara tre månader kvar!!!
Kommentarer
Postat av: Sabina
jag är oxå både redo o oredo för studenten... mest glad o redo men de e nog för att jag tränger undan de andra x)
Trackback
