Okej jag erkänner

nej det är precis vad jag INTE gör. Jag har alltid haft svårt att medge att jag har fel när det kommer till olika diskussioner. Det är ett stort nederlag att säga "okej, jag ger mig, du har rätt", dom orden tas inte i min mun. Jag tror Ewe och Sofia fick erfara det när vi bodde tillsammans i trean. Särskilt Ewe, hon och jag kan ha hur vilda diskussioner som helst utan att bli osams. Och jag kan bli helvetes sur men liksom fortfarande inte arg på henne. Hur som helst, hon kan nog skriva under på min envishet (hon är för övrigt likadan så en del diskussioner är ganska meningslösa mellan oss två)
 Så nu har det uppstått en liten hm.. Situation, här hemma. Mamma och jag hade en liten dust igår, något som vi inte haft på vääääldigt länge. Och nu har pappa fått gå emellan och snackat med båda. Det känns extremt omoget, men har jag inte fortfarande en liten gnutta tonårsfasoner att skylla på? Jag ser faktiskt inte vad jag har gjort för fel, jag har bara sagt hur jag kände mig, utan att säga något elakt.

Ikväll blir det grillat med klyftpotatis och tsatsiki till middag. Något säger mig att jag får gå och sätta mig framför teven om jag ska kunna njuta av den. Stelt var ordet.

Ja, jobbar fortfarande på hästproblemet. Har ju en eventuellt intresserad köpare på L, hon skulle höra av sig idag. Har inte gjort det än... Tyvärr ganska vanligt fenomen när det kommer till hästfolk. Jag tar gärna ett nej, bara jag får veta! Eftersom alternativet nu är att ringa slaktbilen så känns det ju ganska angeläget att få veta om hon vill ha hästen eller inte. Men jag ger henne helgen, på måndag måste jag tyvärr ringa slakt. För nu är tvååringne på väg in. Man känner sig lite grym som faktiskt bara känner sig peppad inför det, men L skulle fått åka till himlen oavsett om den här hästen kom eller inte. Så det var en tidsfråga. Jag längtar tills O står i stallet :)


Jag.Har.Aldrig.Fel!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0