Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände en inre stress för hur mitt liv ser ut jämfört med andras. Folk blir ihop, flyttar ihop, en del skaffar barn, och nu snackar vi FLERA stycken i min närmaste närhet som bara poff skaffar samboliv och blir svenssons och delar vardagen och har någon att komma hem till, allt sånt där klyschigt. Okej det är inte så illa, dom vill än så länge inte diskutera priset på mellanmjölk eller vilken morgontidning som är bäst, när vi ses. Men man börjar ju vänta på det också. Om man vill hitta på något så ska det gärna höras efter med den andra hälften, "bara kolla om vi har några andra planer", HALLÅ?!
Jag jämför mig till och med med mina bröder och deras flickvänner. Hallå varför har dom så jävla underbart liv tillsammans, och varför ska dom ha barn?! Okej, mina bröder är åtta och tio år äldre än mig, jag kanske ska tagga ner...

Men jag är frustrerad!