Just nu har jag så mycket, men ändå så lite, som snurrar i skallen.
Hur ska jag göra med hästen? Tar en skrittur ut i skogen med nämnda häst i andra tömänden, tittar på honom och försöker tänka klart. Vad är bäst för mig, med ekonomi och tid? Att göra mig av med honom såklart. Vad är bäst för mitt hjärta? Att ha kvar honom såklart. Skulle jag någonsin kunna sälja honom? Svar troligtvis inte, samvetet skulle förfölja mig i det oändliga. Slakta? Grymt men troligtvis bäst. Men såna tankar får man väl inte tänka om man älskar sin häst. Som sagt, vi har två avgörande månader framför oss. Blunda och gasa liksom.

Sen det här med min egen framtid. På mitt CV kan jag skriva utbildad travhästskötare, har gått på Sveriges elitmotsvarighet för travsporten. Med praktik på ställen som en av Sveriges mest framgångsrika tränare, en svensk tränare på Frankrikes största anläggning, Hans Majestät Konungens hovstall, veterinärkliniker etc. borde man vara helt okej. Men vad gör det när man känner att man inte har motivationen? Vad VILL jag? Inte en jävla fucking aning rent ut sagt. Det gnager i mig ständigt, ska jag söka högskolan? Vad händer om jag inte kommer in?!
Fick ett wake up call när jag plötsligt kom på vad jag drömt om det senaste året. Reseledare! Fritidsresor lägger ju upp sina tjänster i juli, som man sen får åka på utbildning till under hösten. Fan att jag glömt. Och såklart finns inga lediga tjänster kvar. Det hade kanske varit något i alla fall.

Nej min tankeverksamhet går på högvarv men ingenting finns där. Det finns inga klara alternativ att väga mot varandra. Allt är luddigt. När hjärnan snurrar lite för många varv under en dag blir det kortslutning, tårarna bränner bakom ögonlocken och klumpen i halsen börjar sakta kväva en så smått. Men jag låter det aldrig komma ut, ger mig själv en psykisk käftsmäll och harklar bort den där klumpen.

Till detta ska läggas tankarna på Den perfekta personen som man letar efter. Jag vet vad jag vill men vet också att det är helt omöjligt, även om man ibland inbillar sig annat. Lyfter telefonen för att knappa iväg ett sms men suddar texten, lägger ner telefonen och svär tyst för sig själv. Vad tänker jag med?

När man gick i skolan var man odödlig. Drömmarna flödade, man skulle göra ditt och datt, resa dit, jobba där, köpa det där. Tre månader senare står man här, jobbat sista dagen på sommarvikariatet, utan trygghet. Det är fan inte roligt någonstans att vara vuxen. Det är bara skrämmande. 

Lånar en text från min kära (och saknade) Carro's blogg.

Good times are gone forever, gone forever
Schooldays are gone, workdays are long
and the life you choose, you choose forever
memories of good times are all in the past
when you say the schooldays were the best days