Har de senaste dagarna/veckorna gått och funderat en hel del på min hästs framtid. Det har känts så lönlöst alltihop den senaste tiden. Har fattat ett beslut såhär långt, han har sprungit färdigt på en travbana i alla fall. Sen ska nästa beslut tas. Jag kan inte stå och betala för en häst som inte kan användas. Jag har inget intresse i att ha en fd travare som ridhäst, så på ett eller annat sätt ska han då iväg. Och eftersom jag vet hur travare "behandlas" i ridvärlden känns det inte lockande att sälja. Det blir antagligen en vandringspokal av honom där han skänks bort mellan olika ägare som en efter en tröttnar. Om man inte har en jävla tur att hitta ett guldkorn till köpare.
Så idag när pappa frågade vad vi skulle göra sa jag bara "slakta". Pappa tittade på mig men tack och lov var det jag som körde och jag stirrade blint framför mig på vägen och fokuserade hårt på att hålla mig precis så känslokall som jag ville låta. Pappa sa bara okej, och när jag kort förklarade varför så förstod han.

Kollade igenom hans mapp på datorn, träningsdagböckerna med mina kommentarer om hur lysande han kändes den där dagen på banan osv. Alla bilder... Och ungefär där sprack det. Har intalat mig själv att jag kan ta det här beslutet relativt enkelt eftersom jag vet att det är bäst, och tänkt att ju mindre jag gräver i det desto lättare blir allting. Men när jag såg alla kort på honom blev det bara något för mycket. Han är trots allt min häst, som jag har fått glädjas åt så mycket den här sommaren, när saker gått från klarhet till klarhet. Men man måste inse vilka begränsningar som finns.

Jag orkar inte bryta ihop nu alltså, bara försöka svälja klumpen som trycker i halsen, och blinka bort tårarna.

En sak är i alla fall väldigt klar, jag tänker inte åka med in till Globen den dagen detta ska ske. Jag har några kandidater som aspirerar på platsen att åka med pappa in och lasta av.



En del är vackra när dom dör