Kalla mig matadoren

Igår var ju en smått galen dag på jobbet. Lång var den också, för vi skulle frysmärka alla 80 ettåringar. Så alla var på jobbet klockan sex, pigga och glada (nåja, alla stod på benen och hade ögonen öppna). Men vi hann inte särskilt långt innan någon kom in och ropade att en kossa var lös. Det går ju typ tio kor och en stor tjur framför stallen. Jahapp, vi springer dit och ser att en "liten" kossa är ute och springer. Så får jag syn på att en grind är öppen på andra sidan :O Jag och Hannah började springa men då kom kossan studsandes mot oss i vilda bocksprång, och det tog högst en halv sekund innan vi gömt oss bakom en bil. Och när mamma mu vände bort huvudet för ett par sekunder tog jag tillfället i akt och kutade järnet för att komma bort till grinden. Jag tror jag slutade andas för några sekunder, jag är så jävla rädd för kor! Hade hon kommit efter mig hade jag nog svimmat och gjort platt fall på marken.
Sen rullade hela dagen på med projektet frysmärkning. Åka och hämta hästar där, lämna dom där, hämta nästa och lämna där, hoppsan transporten gick SÖNDER och vi fick fyra lösa hästar (!) Lite panik för en stund kan man ju säga, men det var ingens fel och ingen kom till skada som tur var.
Utöver detta hade jag och Andreas en väldigt givande (hm..) diskussion när vi skulle gå och fösa ett gäng hästar till en hage. Fyyyyfan vad vi skrattade, "Tack för att du väntar!" ett hysteriskt roligt internskämt... Sen skulle Hannah komma och hämta oss och då var det väl sidådär en decimeter ifrån att hon klipper två hagstaket när hon ska impa på oss med en fin sladd.... Jag tror jag sitter på sanningen om varför den damen inte har körkort ;)
Ja det är sånt här som gör våra dagar lite smått intressanta ibland. Ena dagen har vi lösa hästar, eller en traktor med vagn i diket, centimeter från att välta. Eller en lös ko, varför inte liksom? Men det gör ju vardagen lite roligare :P
Var helt slut när jag kom hem igår, vi jobbade över för att hinna klart frysmärkningen. Och när klockan ringde i morse hoppades jag för några sekunder att min smygande bihåleinflammation skulle ha förvärrats under natten så jag kunde vara hemma. Men sånt händer ju inte, jag blir ju bara sjuk när det är som mest olämpligt. Brutalt trött var i alla fall ordet.

Idag däremot var jag hemma redan klockan fyra, skönt :D Ska nog ta och äta lite chokladglass och njuta av tanken på att jag är ledig imorgon. Att jag sen ska jobba sju dagar i rad är ett senare bekymmer liksom, nu finns bara min lediga torsdag i tankarna.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0