jag har sett moln från båda sidor nu
Alltså, det finns en slags tomhet i mig nu. Jag har lämnat in projektarbetet, fått veta de flesta betygen, fått tillbaka de sista uppgifterna jag gjort. Ska när som helst börja lämna tillbaka böckerna till lärarna, städa ur skåpet och såsmåningom packa ihop stugan.
Hela året (nej hela tre åren) har man gått och längtat, hur många gånger har man inte sagt "Tänk när vi tar studenten, fatta!"? Typ sjuhundrafemtioarton gånger. Nu står vi här, och går som på glödande kol och typ vet inte vad vi ska göra riktigt. Det känns inte helt bra. Inte helt bra att packa ner sitt liv i ett antal flyttkartonger och Ikea-kassar, vrida om skåpnyckeln och lämna in till Lena i luckan forever. Hur tufft vi än haft det periodvis här uppe, så har man ju kommit varandra så otroligt nära. Hur mycket man än klagat, längtat hem, tjafsat, svikit och blivit sviken, så har vi haft det för jävla bra här. Och roligt. Kommer ni ihåg strömavbrottet i ettan? Festerna, dom där med guldkant utan tjafs och tårar från hälften av deltagarna. Jag minns när Emma var rejält på lyset och stötte på Annie i a-huset, och blev ombedd att gå och lägga sig. Minuten efter var det jag som stod öga mot öga med henne i korridoren, LIVRÄDD. Nej jag är inte full, jag har ögoninflammation förstår du..
Vi har varit i Frankrike med hela klassen, och man kan inte låta bli att le vid minnet när vi satt vid första middagen där. Alla stirrar ner i sina tallrikar där någon form av soppa flöt runt, någon klagade lite försiktigt, då hör man Daniel utbrista "Vad hörde jag?!" och han torkade av kniven med sevretten i äkta Ondskan-andan. Kramp i magen av skratt.
Det finns ju hur mycket som helst.Elitloppsresan i tvåan, praktiken i Frankrike, hoppa säck på gräsmattan, skrämd till livet på en kolsvart höskulle, gå barfota genom en iskall bäck för att hitta en islandshäst på bete, grillning nere vid sjön, långfrukost på söndagar..
Så det är inte konstigt att man har ont i magen vid tanken på att man om tio dagar kommer stå mitt bland sin älskade klass i vit klänning och studentmössa i Alsens kyrka och sjunga studentsängen.
:(
Hela året (nej hela tre åren) har man gått och längtat, hur många gånger har man inte sagt "Tänk när vi tar studenten, fatta!"? Typ sjuhundrafemtioarton gånger. Nu står vi här, och går som på glödande kol och typ vet inte vad vi ska göra riktigt. Det känns inte helt bra. Inte helt bra att packa ner sitt liv i ett antal flyttkartonger och Ikea-kassar, vrida om skåpnyckeln och lämna in till Lena i luckan forever. Hur tufft vi än haft det periodvis här uppe, så har man ju kommit varandra så otroligt nära. Hur mycket man än klagat, längtat hem, tjafsat, svikit och blivit sviken, så har vi haft det för jävla bra här. Och roligt. Kommer ni ihåg strömavbrottet i ettan? Festerna, dom där med guldkant utan tjafs och tårar från hälften av deltagarna. Jag minns när Emma var rejält på lyset och stötte på Annie i a-huset, och blev ombedd att gå och lägga sig. Minuten efter var det jag som stod öga mot öga med henne i korridoren, LIVRÄDD. Nej jag är inte full, jag har ögoninflammation förstår du..
Vi har varit i Frankrike med hela klassen, och man kan inte låta bli att le vid minnet när vi satt vid första middagen där. Alla stirrar ner i sina tallrikar där någon form av soppa flöt runt, någon klagade lite försiktigt, då hör man Daniel utbrista "Vad hörde jag?!" och han torkade av kniven med sevretten i äkta Ondskan-andan. Kramp i magen av skratt.
Det finns ju hur mycket som helst.Elitloppsresan i tvåan, praktiken i Frankrike, hoppa säck på gräsmattan, skrämd till livet på en kolsvart höskulle, gå barfota genom en iskall bäck för att hitta en islandshäst på bete, grillning nere vid sjön, långfrukost på söndagar..
Så det är inte konstigt att man har ont i magen vid tanken på att man om tio dagar kommer stå mitt bland sin älskade klass i vit klänning och studentmössa i Alsens kyrka och sjunga studentsängen.
:(
Kommentarer
Trackback
